torsdag 26 november 2015

Jag och Earl och tjejen som dör av Jesse Andrews

Det spelar ingen roll att jag har tatueringar direkt på revbenen gjorda av Hells Angels eller att jag fått hjärtat krossat minst tjugo gånger, jag grät ändå som ett barn när jag läste den här boken. Den klump jag fick i halsen satt fast som en taggig fotboll. Även det är en bok som redan från början avslöjar vad som ska hända (redan i titeln faktiskt) så sitter jag likväl där med darrande läpp och vill inte tro att det är sant. Samtidigt så är det en mycket rolig bok och inte alls följer alla klichéer för genren ”ung-person-dör-i-hemsk-sjukdom-vilket-ger-lärdommar-för-livet-åt-vännerna”.
Jag tror jag gillade boken extra mycket för att den:
-handlade mycket om film
-utspelade sig i amerikansk high school miljö
-var mycket oväntad
-innehöll många listor (jag gillar listor)

Avslutningsvis måste jag bara berätta att boken innehåller en stor mängd svordomar så om man tar illa upp av att läsa saker som ”åsnek*k på varannan sida ska man kanske läsa en annan bok. Men grejen är att alla grova ord har en poäng då de hjälper till att spegla huvudpersonernas relation på ett fantastiskt fint sätt (ja, i rätt sammanhang kan ordet ”åsnek*k” vara något fantastiskt fint).   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar