Han & dom av Katarina von Bredow

Katarina von Bredows serie om mellanstadiet har ju fått fina recensioner. Jag läste och tyckte mycket om Hon & han och nu är det alltså dags för fortsättningen. Varje bok i serien följer en person i en mellanstadieklass, i Hon & han var det Alicia, en av tjejerna i klassen som då var nästan populär men inte riktigt med i innegänget och det är spännande att få se henne igen, lite på avstånd - det ger mig en annan bild av henne, skoj.


I Han & dom är det klassens kung Kevin man får följa. Åtminstone är han klassens kung till att börja med. Kevin får skulden för en olycka där en gammal man blir skadad och det får katastrofala följder för honom. Kevin förlorar sin sociala status och blir utfryst av så gott som hela klassen och när han försöker göra det bra igen blir det bara etter värre.


Jag tycker det här är riktigt bra. Inte nog med att det är en kille som är huvudperson och man får följa hans tankar och känslor, det är dessutom en kille som är riktigt dryg och jobbig. Kevin äger (i sitt eget tycke) verkligen världen, han kan göra folk populära eller se till att ingen någonsin pratar mer med dem, han väljer ut vilka tjejer han ska låta bli hans flickvänner, han har sin åsikt klar om alla och regerar hela klassen utefter den. Hans självkänsla gestaltas träffsäkert i inledningen med att han klättrar upp i ett träd så högt att han skulle slått ihjäl sig om han inte fått hjälp ned, och det som hänger kvar hos honom efteråt är känslan av att vara oövervinnelig och odödlig. Bokens titel är också mycket passande då den perfekt beskriver förhållandet mellan Kevin och hans klasskamrater, både före och efter olyckan.


Ibland glimrar det emellertid till av lite trevligare karaktärsdag - Kevin visar sig vara väldigt modig och, dessutom, full om omtanke när det faktiskt gäller. Hans funderingar kring döden och samtal med Holger, den gamle mannen som blir skadad, ger också både karaktär och bok ett djup och jag tänker att det där är perfekt högläsa och samtala om.

Eddie och napparna av Lisa Bjärbo & Jesús Verona

Nyligen kom den tredje boken om Eddie, Eddie och napparna, ut. Tidigare har även Eddie och julen och Eddie får en lillebror utkommit på Rabén & Sjögren. Jag charmas verkligen av den här lille killen som nu i tredje boken faktiskt blivit rätt stor. Eddie har växt till sig rejält på längden i Jesús Veonas utrycksfulla illustrationer (visst blinkas det till klassiska barnboksillustationer i bilderna, framför allt i Eddies poser? Jag kan inte fingret på vilka) och är nu så stor att hans föräldrar tycker att han ska göra sig av med sina nappar. Men det vill inte Eddie, trots att de vuxna säger att han kan välja vilken leksak han vill. Tillslut säger han ändå att när han fyller år, då, då ska han skicka sina nappar till månen.


Naturligtvis blir det inte så lätt att göra sig av med sina nappar och när han ska somna på födelsedagskvällen får mamma sjunga tusen sånger och pappa får klappa och klappa, för i Eddies mun är det tomt och ensamt. Men när han vaknar och det fortfarande är tomt i munnen blir Eddie överlycklig. Han klarade det!


Det är fint och igenkännande det här, både sorgen över det invanda som nu förändras och den där glädjen hos barnet när det känner att det klarat av något svårt det inte klarat förut. Jag vet inte om det är med mening men när Eddie väl bestämt sig för att lägga bort napparna slutar han också tala i versaler, vilket han gör både i början av den här boken och i Eddie och julen och jag tänker att det blir som en symbol för att han nu blivit så stor att han pratar mer som vuxna (emellertid skrivs hans tal med gemener redan i Eddie får en lillebror så det kanske bara är en slump).


Jag hoppas verkligen att det kommer komma fler böcker om Eddie, både jag och treåringen läser dem med stor glädje där hemma.