Nyligen kom den tredje boken om Eddie, Eddie och napparna, ut. Tidigare har även Eddie och julen och Eddie får en lillebror utkommit på Rabén & Sjögren. Jag charmas verkligen av den här lille killen som nu i tredje boken faktiskt blivit rätt stor. Eddie har växt till sig rejält på längden i Jesús Veonas utrycksfulla illustrationer (visst blinkas det till klassiska barnboksillustationer i bilderna, framför allt i Eddies poser? Jag kan inte fingret på vilka) och är nu så stor att hans föräldrar tycker att han ska göra sig av med sina nappar. Men det vill inte Eddie, trots att de vuxna säger att han kan välja vilken leksak han vill. Tillslut säger han ändå att när han fyller år, då, då ska han skicka sina nappar till månen. Naturligtvis blir det inte så lätt att göra sig av med sina nappar och när han ska somna på födelsedagskvällen får mamma sjunga tusen sånger och pappa får klappa och klappa, för i Eddies mun är det tomt och ensamt. Men när han vaknar och det fortfarande är tomt i munnen blir Eddie överlycklig. Han klarade det!
Det är fint och igenkännande det här, både sorgen över det invanda som nu förändras och den där glädjen hos barnet när det känner att det klarat av något svårt det inte klarat förut. Jag vet inte om det är med mening men när Eddie väl bestämt sig för att lägga bort napparna slutar han också tala i versaler, vilket han gör både i början av den här boken och i Eddie och julen och jag tänker att det blir som en symbol för att han nu blivit så stor att han pratar mer som vuxna (emellertid skrivs hans tal med gemener redan i Eddie får en lillebror så det kanske bara är en slump).
Jag hoppas verkligen att det kommer komma fler böcker om Eddie, både jag och treåringen läser dem med stor glädje där hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar