Sara Kadefors ungdomsroman om 12-åriga Billie som kommer till en fosterfamilj för att hennes mamma är för sjuk för att ta hand om henne ,är fullständigt lysande och alldeles underbar.
När Billie dyker upp med tåget från Stockholm på sin nya hemort Bokarp en mindre by är hon förväntansfull och nyfiken på sitt nya liv. Inte förtvivlad och rädd som man hade kunnat tänka sig.Här skakar hon om, inte bara de kala vita väggarna hos familjen Persson i deras prydliga hus där hon ska bo utan i hela samhället.
Mamman i familjen är präst och pappan är idrottslärare. De har två barn som heter Tea och Alvar. Allting verkar alldeles perfekt och mycket fint. Billie har aldrig har levt det där kärnfamiljslivet med regler om när man ska komma hem eller att alla ska sitta ner och äta tillsammans. Hon är van vid att alltid ta hand om sig själv, men hon bestämmer sig för hennes mammas skull att hon ska göra sitt bästa för att anpassa sig till det nya. Att försöka smälta in och vara lite mindre Billie går bra till en början, men sen blir det jobbigt med så många regler och hon tycker att familjen är märkligt kyliga.Hon förstår snabbt att det finns något som familjen inte pratar om, inte med henne men inte heller med varandra.
Billie är en ypperligt klok tjej med en nyfikenhet på människor och livet. Med sina frågor som varför kan inte barn ta hand om vuxna eller varför kan man inte äta när man är hungrig istället för på vissa bestämda tider utmanar hon de vuxna att tänka till.Hon är en bra vän som de andra i klassen får förtroende för och hon är alltid sig själv,lite som en Pippi Långstrump a´la 2000-talet.
Med sina öppenhjärtiga iakttagelser för människorna omkring henne blir det mer Billie som räddar familjen Persson än tvärtom.Familjen som bär på så mycket sorg som de inte vet hur man talar om, för dem är hon som en skänk från ovan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar