Kvinnan i svart

En julaftonskväll under nittonhundratalets början sitter en familj framför brasan och, enligt brittisk sed, berättar spökhistorier för varandra. Alla bidrar till underhållningen men då det blir Arthur Kipps tur blir han märkbart tagen och måste gå en promenad i trädgården för att lugna ned sig. Arthur har nämligen en aldeles egen historia att berätta men inte en som passar sig i detta uppslupna sammanhang. Han bestämmer sig för att skriva ner sina erfarenheter för att kanske till sist bli fri från dem.

 Som ung advokat får Arthur Kipps i uppdrag att bege sig till en liten lantortsby och se om dödsboet efter mrs Alice Drablow på Eel Marsh House. När han kommer dit märker han halvt irriterad halvt road att folket i byn är vidskepliga gällande det gamla huset och inte vill tala om vare sig det eller om den framlidna mrs Drablow. Trots varningarna beger sig Arthur frimodigt till huset, något han bittert ska få komma att ångra.

Den här berättelsen har allt - dödsskrik i dimman, låsta dörrar som plötsligt öppnas, stormar som viner kring huset och förnimmelser om en ondsint främmande närvaro. Och ett riktigt rysligt slut.


"En av de otäckaste böckerna någonsin. Ett mästerverk" är ett av omdömena som används i marknadsföringen av den här boken. Och visst måste jag hålla med. Jag håller andan, hjärtat bankar och jag funderar allvarligt på om jag verkligen vågar läsa vidare. Berättelsen har ett vackert språk och är enkel och rakt på sak men det gör den inte mindre otäck, snarare tvärtom. Men det är inte otäckt hela tiden, kanske främst på grund av Arthurs egen inställning till det som händer honom. Han lyckas gång på gång övertyga sig om att det som händer honom bara är inbillning eller i alla fall inget som på riktigt kan påverka honom. Åtminstonde tror han det till en början.