"Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan hört dem."I Huset mittemot är historien den om ett självmord, om en trettonårig kille som en dag, till synes helt oförklarligt hänger sig uppe på vinden i familjens villa. Historien upprepas om och om igen bland ungdomarna i det lilla samhället Uddviken. Ibland består mellanmålet innan självmordet av knäckemackor, ibland av våfflor, ibland slängs en cykel på gräsmattan, ibland ställs den ordentligt i garaget - men slutet är alltid detsamma.
Joel känner också till historien. Han bor till och med precis mitt emot huset där Jonathan Andersson hängde sig, fast för honom är det Ödehuset, en en gång pampig patriciervilla som nu förfallit och som hans mamma fått honom att lova att han aldrig ska gå i närheten av. Men så en dag står den en bil utanför Ödehuset och Joel ser en man gå in. Han blir nyfiken - vad finns egentligen där inne? Och vilken är egentligen den sanna historien om Jonathan Andersson?
Det här är inte skräck med buller och bång utan istället en lite smygande känsla av obehag som kan vara minst lika otäck. Referenser till Maria Gripe känns inte långsökta men jag tänker också på Stephen King - kanske inte så mycket för skräcken som för att detta också är en fin uppväxtskildring, något som ju King också är fenomenal på. Joel är skötsam och har lätt för sig i skolan, bästisen Kalle är däremot stökig och har ingen egentlig framtidstro - han vet att medan Joel så småningom kommer att försvinna iväg någonstans för att studera eller något annat kommer han själv att bli kvar i den uppgivna lilla orten där de bor. Relationen mellan Joel och Kalle är trovärdigt beskriven, Kalles förvirring och frustration när Joel blir mer och mer absorberad av husets hemligheter är en fin spegling av den gnagande känsla som kan uppstå då vänner börjar dra åt olika håll i mer vanliga sammanhang också. Berättelsen blir på det viset också mycket allmängiltig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar