Det är hösten efter studenten och Kim och Simon börjar på komvux. Under gymnasiet hade de ju inte tid med att plugga - man kunde ju festa och spela fotboll istället. Då var de kungar - nu... Inte. Att vara nitton och luspank och bo hemma hos mamma och inte ha några särskilda planer är inte så kingigt direkt. Och i lilla sömniga Sölvesborg finns inte så mycket att ta sig för heller; arbetsförmedlingen har sexton jobb ute och alla kräver utbildning.Så träffar Kim sin gamla kompis Robin - de som kom ifrån varandra i grundskolan när Kim började hänga med sina coola fotbollskompisar - och får en glimt av något annat. Robin känner folk, i Malmö, folk som inte hänger vid korvkiosken och spelar fotboll utan som lyssanar på musik som berör, äter vegetarisk mat och dumpstrar. Och livet får sig en knuff åt ett annat håll.
Det är har beskrivits förr, det där hur livet man en gång levt liksom nulängre inte riktigt passar utan skaver lite här och var. Och kompisarnas undran - "vegetarian, va?". Men berättelsen känns ändå ny och uppdaterad. Kanske beroende på att en annan författare hade romantiserat antingen småstadslivet eller hipsterlivet i storstan och lyft fram det andra som något kontrasterande negativt. Men det gör inte Patrik Lundberg. Istället håller han en distans och beskriver bägge kärvt och rakt men ändå med hjärta. Kanske är det de knivskarpa dialogerna som förövrigt är en av bokens största behållningar. Hur som helst, sammantaget är detta en berättelse jag kommer att bära med mig länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar